Galgbacken

I ett mörkt hörn av museet där korparna ropar finns avrättningsplatsen Galgbacken uppbyggd.

 

Vädersolstavlan.Vädersolstavlan

I verkligheten låg Stockholms galgbacke söder om stan. På Vädersolstavlan, den äldsta kända bilden av staden, syns Galgbacken med sitt murade fundament på Stigberget på Södermalm.

Kråkfåglar förknippades med Galgbacken, de kretsade runt liken för att få sig en matbit.

Även kloka gummor var på plats för att om möjligt kunna samla upp blod eller skära av ett finger på den avrättade. Sådant ansågs ha en särskild magisk kraft.

Att bevista en avrättning hörde till. Straffet var inte enbart till för att hämnas brottet utan också för att varna befolkningen. Men eftersom det inte gick att samla så stora skaror i Norden med sin glesa befolkning kom inte bestraffningarna att bli lika utstuderade här som på kontinenten.

Brott och straff

Under medeltiden var böter det vanligaste straffet, därefter skam- och spöstraff, hängning och halshuggning.

Kvinnor och män straffades på olika sätt. Kvinnor dömdes aldrig till repet, däremot kunde de bli halshuggna med svärd eller yxa. Att sättas ”kvick” i jorden innebar levande begravning och har förekommit i Stockholm. Gunnil, dömd för bland annat stöld och mordbrand, gick denna hemska död till mötes 1489.

Spöstraffet användes ofta som benådningsstraff istället för dödsstraff, särskilt när det gällde kvinnor.

Medeltidens bödlar rekryterades oftast från de dödsdömdas skara. På 1400-talet bodde Stockholms bödel i det område som kallades Helvetet, nordväst om Bykyrkan.

Brott och straff. Illustration: Dennis Eriksson